Intresset
för Estlands första period av självständighet 1920-1940 är stort bland dagens
ester, trots eller kanske snarare tack vare det efterföljande halvseklet av
sovjetisk ockupation. Dessa två mellankrigstida årtionden är därmed liksom
höljda i mystik och fängslar såväl forskare som människor i allmänhet. Man
utger rikligt med böcker om den tidens politisk-historiska händelser och
återutger denna periods mer kända författares verk. Härvid tenderar samma tids
mindre begåvningar att falla i glömska. Detta har drabbat exempelvis den
estniske diktaren och pedagogen Rudolf Reiman som är föremål för undertecknads
kandidatarbete i estniska vid Uppsala universitet:

Rudolf Reiman. En estnisk diktares liv och verk.

Detta
och följande år förlider 120 år sedan Rudolf Reimans födelse respektive 100 år
sedan hans första diktsamling utkom. Hurdan är han hågkommen i dagens Estland?
Är det främst som pedagog och författare av ett mångtal läroböcker man minns
honom, eller för sina dikter, noveller och pjäser? Är han alls hågkommen i det
andra millenniets Estland, i en tid där poesi läses allt mindre? Dessa är några
av de frågor mitt examensarbete syftar till att besvara.

Rudolf
Reiman föddes 1893 i det nordestniska samhället Mõdriku beläget i närheten av
staden Rakvere. Hans far Villem var byns skolmästare och även hans äldre bror
Karl hade utbildat sig till lärare, därmed var den unge Rudolfs yrkesval närmast
förutbestämt. 1910 avslutar han således de pedagogiska kurserna i Rakvere
tillsammans med bl.a. Jüri Parijõgi, sedermera författare av populära barn- och
ungdomsböcker. 1911 får Reiman sin första anställning som lärare och rektor för
byskolan i Laane beläget i närheten av Rasina i sydöstra Estland. Vid det laget
hade den blott artonårige Reiman redan gjort sina första försök som författare
och publicerat sig i en rad tidskrifter. Nu var han redo att ge ut sin första
diktsamling.

Ett
par stenkast från skolhuset i Laane bodde vid samma tid den några år äldre
Johannes Zirk som skulle komma att bli en god vän till skolmästare Reiman. I
efterdyningarna av den första ryska revolutionen 1905 inledde Zirk bekantskap med närområdets
intellektuella som diktaren Henrik Visnapuu, konstnären Jaan Vahtra och läraren
Johannes Karheiding. Hans hem, gården Laane-Teppo utvecklades särskilt om
somrarna till en gästvänlig uppehållsort för dem alla, där de kunde få en bit
mat eller övernatta vid behov. Tillsammans gjorde de utflykter och grundade små
skådespels- och sångsällskap. När Reiman kom till bygden, anslöt han sig till detta
sällskap av likasinnade. Sedermera skulle Johannes Zirk ge ut Rudolf Reimans
två första diktsamlingar ”Lambi valgel” (I lampans sken, 1914) och ”Vaikus” (Tystnad,
1918).

Johannes Zirk och Rudolf Reiman i den senares lägenhet i Tartu 1917

När Rudolf
Reiman släppte sin debutsamling 1914 och efterföljaren fyra år senare
dominerades den estniska dikten och kulturlivet i allmänhet av modernistiska
och i synnerhet nyromantiska stilideal manifesterade av rörelsen ”Noor-Eesti”
(Ung-Estland). Reiman blev starkt influerad av dessa strömningar och hans
dikter är till bredden utsmyckade av modernistiska och exotiska modeord.
Samtidigt är hans diktform för det mesta klassisk med sina många sonetter och
terziner. Med rimmen är han på sina ställen en riktig trollkarl, framhåller
kritikerna, däribland Henrik Visnapuu och Jaan Kärner. Samtidigt framhåller de
unisont att hans diktning inte är personlig nog för läsaren att kunna närma sig
honom, hans inre värld, verkliga tankar och känslor. En övervägande del av
dikterna är abstrakta, melankoliska och vaga i sitt uttryck, han använder sig
gärna av stora och svulstiga ord och talar inte direkt till läsaren. I stället
stiger en liksom ogenomtränglig dimma upp mellan honom och läsaren. Naturen och
därmed förknippade sinnesintryck är ständigt närvarande, men dessa intryck är
tillgjorda, förfinade. Dessa omständigheter försvårade för honom att finna och
närma sig sin egen läsarkrets.

Under
tjugotalet undervisar han i estniska och litteratur vid lärarseminariet i Võru.
Här låter han sig inspireras av rektorn Johannes Käis skolreformistiska idéer
och skriver en rad artiklar inom pedagogik och metodik. Samtidigt hinner han
publicera poemet ”Päikeseratas” (Solhjulet, 1922), sin tredje diktsamling ”Läbi
öö” (Genom natten, 1925) och en rad pjäser, bl.a. dramat ”Painaja” (Nattmaran, 1925).
Reiman uppvisar härmed delvis konstnärlig mognad. Dikterna berättar mer och mer
uppriktigt om hans personliga upplevelser och om verkliga ting, även om det
estniska frihetskriget 1918-1920 och de påföljande politiska omvälvningarna inte
påverkade honom lika starkt som andra diktare. Flera dikter baserar sig på
minnen från hans yngre år, särskilt av hans mor och bror. Eftersom de båda dog
i förtid, åtföljdes hans liv av en ihållande känsla av ensamhet, något som är
tongivande i många av hans dikter. Dessa självbiografiska dikter framhålls som
Reimans allra starkaste.

Under
trettiotalet publicerar Rudolf Reiman en rad noveller och gör därmed
landvinningar även som prosaist. Men det skönlitterära skrivandet får allt
mindre utrymme i hans liv. Han har dikter nog för en fjärde samling, men de
förblir med få undantag outgivna. I stället gör han sig bemärkt som författare
av läroböcker, något han skulle fortsätta med efter det annalkande
världskriget. Hans sista skönlitterära bidrag var novellen ”Põgenemine” (Flykten)
publicerad i oktober 1940 när Estland redan var i sovjetmaktens händer.

Rudolf
Reiman undslapp helt de sovjettida massdeportationerna och annan förföljelse
möjligen tack vare sina forna socialistiska ställningstaganden (han hade t.ex.
tillhört Estlands socialistiska arbetarparti). Under den sovjetiska
ockupationen var han t.o.m. mer prisad än under den estniska frihetstiden och
1945 utses han tillsammans med bl.a. Johannes Käis till Estniska SSR:s
hederslärare. 1950 går han i pension som en högt respekterad och prisad pedagog.
Sina sista år i livet förflöt fridfullt, om än i sjuksängen, på fädernesgården
i Mõdriku, där han lämnade jordelivet 1957.

Rudolf
Reiman betraktade sig själv i första hand som pedagog, i andra hand som
författare. Under sin levnad höll han sig utanför tidens litterära grupperingar
och författarkretsar, han saknade samröre med dem, men lät sig inspireras av
dem på avstånd. Hans verk mottogs överlag med kyla och bristen på personlig
prägel hindrade honom från att nå ut till en större publik, även om hans
kritiker förstod att lovorda honom för sin mästerliga teknik, i synnerhet i
fråga om rim. Men hans relativa anonymitet under sin levnad har gjort honom nästintill
bortglömd idag. Dagens ester har möjligen hört hans namn, men näppeligen kan
någon nämna en enda av hans dikter.

Och varför
ska vi komma ihåg honom och läsa hans dikter idag, när han inte förmådde skapa
sig en publik ens under sin egen livstid? Även om många av hans dikter kan te
sig än diffusa och obegripliga, än tröttsamt högtravande, finns det särskilt i
hans tredje diktsamling mycket som förtjänar omvärdering. Det framhöll Rudolf
Reimans levnadstecknare Karl Laane redan för femtio år sedan. Ändå har inte
någon av hans diktsamlingar återutgivits, och ingen litteraturvetare har ägnat
hans liv och författarskap någon djupare granskning. Förhoppningsvis kan föreliggande
studie kasta nytt ljus på Rudolf Reiman som poet, pedagog och person, ett ljus
som kan vara vägledande för en framtida, än grundligare omvärdering av hans
verk.

Filip
Laurits

Rudolf Reiman, poesi, Noor-Eesti, modernism, nyromantik